Mannen satt och lyssnade när medpassagerarens prat blandades med surret från dubbar mot asfalt. Han var med i samtalet men hans tankar levde ett eget liv vid sidan. Det kändes gott i kroppen på nåt vis, det kändes som han visat nåt han inte visat förr, eller jo, egentligen många gånger men inte här. Här hade han satt på sig för små kostymer, snubblat, klätt ut sig till kvinna, visat sin utspända, stora mage allt för att få folk att skratta åt honom. Det hade fungerat, han hade rätt gott renommé, folk tyckte han var kul. Men mer var det väl inte, han hade fjantat på och hjälpt till att dra publik till de lokala revyföreställningarna.
Där utanför, på andra platser, där hade han haft en annan funktion. Där var han den som ledde galor, stod inför många, många människor, fick dom att lyssna, gav dem information om evenemanget på ett adekvat sätt, blandade det seriösa med korta inlägg som resulterade i skratt. Han kunde plocka upp saker som hände under kvällen och använda det så publiken fick ännu roligare, han sammanfattade och förklarade, allt på ett spirituellt sätt. Hemma var han clownen som tappade byxorna för att folket skulle skratta. Dom visste inte att det fanns en annan. Han ville så gärna visa…

Nu hade han fått det, nu hade han bevisat för de som trodde att det skulle bli flamsigt när han “tramsbyxan från reyn” skulle leda den fina Företagargalan. Nu hade han förtjänat den respekt han så gärna ville ha, han visste ju själv men hur skulle de veta, de hade ju aldrig fått möjlighet att se.

– “Det blev väl en bra kväll!” sa hans medpassagerare, den kända komikern som gjort stor succé på galan.

– “Ja”, svarade mannen nöjt, “det blev en mycket bra kväll…”

Lars – som nu ska äta lite varm gulaschsoppa framför TV:n