Mannen förstod att detta var belöningen. Han kunde inte inse det innan, han kunde inte förstå att det skulle komma ut något så härligt av slitet. För en vecka sedan hade det snurrat i huvudet på honom, från det han vaknade, under hela dagen. Kvällarna fördrevs diskuterande, nätterna förflöt med ständiga uppvaknanden där tankarna gick från drömmar om, till grubbel på lösningar. Då ville han bara det skulle ta slut, han ville komma igenom så han kunde få ta det lugnt. Processen ser ut likadan varje gång, lika jobbigt och aldrig den där känslan av att belöningen kommer utan bara, “Låt mig få vila!”.

Tusen och en saker som ska falla på plats. Mitt i jobbet med alla praktiska saker kring en föreställning ska man skapa, skriva nummer, leta musik som ska stämma, hitta karaktärer, slå in texter i huvudet. Att göra det själv är omöjligt, att göra det tillsammans är glädjen. Att sedan få dela glädjen med alla som varit med att skapa revyn är belöningen.

Igår, när publiken och revyensemblen hittar varandra finns det inget bättre! Publikhavet gungar som ett Atlanten i full storm, skrattorkaner river sönder replikerna, applåder skapar långa pauser i numren. Mitt i detta kaos försvinner alla vakna stunder på nätterna med tvivel, all ångest över om det ska funka, all ilska över saker som inte blir som man tänkt.
Då bara värms hela kropen av lycka. “Visst ja,” tänkte mannen för sig själv bakom scenen, “visst ja, det är det här vi jobbat för, nu minns jag!”

Lars – som snart ska ge sig iväg till sista föreställnignen för i år…